Man kan bara göra ett visst jobb från sidan av planen. Ibland behövs det också andra saker, för att få ett lag att fungera, utanför basketen. Som ikväll tex. Laget samlades hemma hos en utav spelarna och det bjöds på Tacos. 

Trevligt att samlas och kunna prata om annat än basket. Ja att överhuvudtaget slippa tänka på det för ett par timmar. 

Stal bilderna från en utav spelarnas Facebook.

Jag fungerar ju ungefär så. 98% utav min vakna tid, så tänker jag, analyserar jag och visualiserar, saker som har med basket att göra. Jag tror nog att min sömn består utav ungefär samma procentsats faktiskt. Jag kan analysera och fundera över en match i flera veckor. Vad gjorde laget bra, vad gjorde jag rätt, vad gjorde jag fel? Vad hade kunnat gjorts bättre? Massvis utav frågor som jag delar upp i små, små. små detaljer. Något som denna kväll var väldigt skönt att kunna släppa. Lite käk, lite tid med laget, utan att prata taktik och fundementala delar. Bara rent skitsnack. 

Jag tror också att spelarna som nu kunde vara med, tyckte att det var skönt. Det är ju trots allt en bra trupp, med roliga individer och ett lag som passar ihop på ett väldigt bra sätt. Saker som denna afton gav, blir svårt att framkalla i någon hall under ett träningspass, eller match. Alla spelare kommer varandra lite närmare och dom ser nog också att det finns en person bakom den där tränarrollen. Nu är jag inte så värst olik mig på planen och utanför. Utan jag är samma person i stort sett. Däremot skall man som spelare till mig veta att i hallen är jag faktiskt tränare och detta kommer nog aldrig att ändras.

I vilket fall, så är det dags att kolla på lite basket nu innan det är dags att sova. Kvällen (läs natten) består utav den gångna veckans NBA matcher. 

X and O's can only do certain things. Players need to be smart and understand the game and grasp the moment of thruth.

Yesbox. Givande träning igår. Bara skott, skott och skott. 

För er som nu kanske undrar, så coachar jag ett flickor U-16 lag i Sundsvall. Ett lag som jag nu har för andra säsongen. 

Om vi nu backar bandet lite och går tillbaka, till när jag började coacha. Det var ju som såhär. Jag spelade hockey och fotboll som liten ljushårig grabb. Hockeyn var det jag fastnade för, men en skada gjorde att jag inte kunde fortsätta. Jag var målvakt, kan kanske också tilläggas. Så när jag väl var skadad, så ville jag inte släppa hockeyn direkt, eller det var snarare så att jag inte ville släppa idrotten. Då det är något som jag tycker är givande. Så jag spelade lite innebandy, men viktigast utav allt. Det var här min grund lades till coachandet. Jag klev in som målvaktstränare till ett ungt Sundsvall Hockey-lag. Där började tankarna att gro och jag gillade det. Att få lära andra. 

När jag sedan började spela basket själv, så coachade min vapendragare, lagkamrat, vän för livet, Marc ett par tjejer som var 10 - 11 år. Jag kom och gästcoachade och höll i ett par fyspass. Hooked som en gädda, en vacker sommardag. Så var jag fast. Mina besök blev mer och mer frekventa på dessa träningar, tills jag tillslut var basketcoach. De kommande 4 åren så coachade vi samma lag. Vi vann Final Four, vi fick ut 3 st ligaspelare ur dessa tjejer. 

Laget och föreningen ändrades, jag tog mig an en ny bataljon tjejer. Men vi hann även med en Division 1 satsning, som dessvärre inte gick som det var tänkt. Jag coachade i Sundsvall ett par år, mest Division 2, men hann även med ett gäng grabbar i 12-års åldern, parallelt med division 2. All min tid gick åt till basketen. Träningar var dag. 

Sedan hände det som nog händer varenda coach, vart och vartannat år. Man fastnar i någon typ utav rutin, som sedan gör att man inte känner sig 100 % motvierad. I alla fall om man som mig håller på med det ideelt. 

Det var dessutom turbulens i föreningen (Saints), så jag kände att jag tar ett friår från coachandet. Detta blev som sagt en räddning också. 

Privat var det också turbulent och jag och min dåvarande flickvän, flyttade till Umeå. Där började jag coacha IKSU:s damlag. Vi spelade i Division II Norrbotten. Dvs vi åkte till Luleå och spelade mot flertalet lag. 

I detta laget spelade mest studenter vid Umeå Universitet. En prövning som till en början var ganska nervöst. 

Det var ju ändå en del tjejer i laget som spelat på liganivå. Samt att vi hade en amerikan i laget. Var jag kompetent nog att coacha detta lag själv? För det var just det. Jag var själv som coach också. Något som jag under de tidigare åren, innan jag tog ett sabbatsår också varit. 

Kanske hade jag tagit mig vatten över huvudet? Men jag slog bort dessa tankar och körde mitt race. Jag var noga och tydlig från början. Vi satte upp mål och regler inom laget direkt. Vilket var uppskattat. 

Detta lag hade säsongen tidigare, kommit näst sist och bara vunnit ett par matcher. När säsongen var över, så slutade vi på en hedrande tredje plats. Med ett par riktigt bra matcher och ett par lite sämre. Det var nog här någonstans, jag kände att detta är något jag verkligen vill göra. Det är det här jag vill leva på. Det är det här jag lever för. 

Efter endast en säsong så var det dags för flyttlasset hem till Sundsvall igen. Där en ny förening startat upp på damsidan. En liten mindre och betydligt bättre sådan. Jag blev tillfrågad nästan direkt om jag var villig att ta mig an det laget jag nu har. Visst var jag sugen, men det kändes som om jag ville ha äldre tjejer. Det var ju ändå det jag senast gjort. Hur kommer det nu att gå, med att backa tillbaka och lära ut grunder igen?

Efter jag funderat i ett par dagar, så förstår ni såklart att jag tackade ja. Vill ni veta varför?

Jo, jag tänkte faktiskt såhär. Har jag tidigare lyckats fostra, totalt 4st spelare som lyckats spela på liganivå. Ja det blev en ligaspelare till under de turbulenta åren med Saints. Så kan jag ju inte misslyckas här. Jag kan sporten, jag vet vad som krävs och jag har gjort det förut. Det är en bra start och jag själv kommer att utvecklas till det bättre. 

Så här är jag nu. Efter två säsonger med detta laget så trivs jag utmärkt. Vi har en bra trupp, som vill lära sig och vi gör framsteg efter varenda träning. 

Ikväll har vi lagmiddag. Något som jag ser fram emot. För det är inte bara i hallen, på planen och kring basketen som man bygger basketspelare. Utan det kan vara bra att göra något annat tillsammans som lag också. 

Tjena.

Vad nice att du har hittat hit. Frågan du ställer dig, är nog säkert. Vem fan är du?

Jo du, det ska jag tala om, jag kommer också att berätta varför jag bloggar. 

Det är såhär. Den andra september 1982, så kom jag till världen. Mina två föräldrar valde att döpa mig till Lars Fredrik Dahlberg. Något som vi inte var nöjda med, så efter ett par år byttes efternamnet Dahlberg mot Thavenius. Min gammelmorfar hade det namnet och han gick bort innan jag föddes, så därför tog jag och min mamma det efternamnet. 

Det gick ett par år och jag började att intressera mig för idrott, i alla dess former. I vilket fall så kom jag in på sporten basket, utav ett par underliga anledningar. Jag spelade i ett lag och började coacha ett gäng unga tjejer. Spelandet gick väl sisådär. Föreningen las ner och det var en massa omständigheter som gjorde att det inte längre gick att spela, på någon högre nivå. Däremot så fortsatte coachandet och intresset för basketen aldrig att upphöra. Det spelades då det fanns tillfälle. Det coachades flera dagar i veckan. Det kollades på basket, så ofta det bara gick. 

Det hela resulterade i att jag började just blogga om basket. Först en egen blogg, som sedan gick över till Sundsvalls Tidning. Det tog dock för mycket tid och eftersom jag blev delaktig i Sundsvall Dragons elitverksamhet (återkommer till detta senare), så kände jag att jag inte kunde skriva om laget, då Dragons var en stor del utav bloggen. Kan jag inte vara ärlig och rak i det jag bloggar så gör jag det inte. Därför kunde jag inte heller fortsätta då det kunde orsaka stora konflikter eller sätta föreningen i ett läge som inte är nödvändigt. Så därför har jag nu startat denna blogg istället. Som kommer att handla om basket, men om min väg till att nå dit jag vill, inom just denna fantastiska idrott. 

Målet är ganska klart. Jag ska vara en elitcoach och vill ut i Europa eller till USA. Meningen är kort och gott att jag ska kunna leva på att andra spelar basket, såsom jag vill att dom skall spela. 

Vägen kommer varken vara lätt, rak och smärtfri. Utan snarare lång, krokig och det kommer i vissa lägen att göra ont, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Men allt kommer att vara värt det, tillslut. Dessutom kommer det att bli en härlig resa. Då kommer vi till saken varför jag bloggar då. Mest är det för mig själv. Så jag senare kan kolla i "backspegeln" och se vad som gick bra, vad som kunde gjorts bättre, samt att det blir en bra dagbok över den långa resa som kommer. 

Ni får såklart följa med på vägen. Oavsett om ni känner mig eller inte. 

Så nu kör vi. Let's get it started. The Way Up!