Såg Torsk På Tallin här om dagen. Ni vet karaktären Roland? Mannen med den fina velour träningsoverallen, som gillar dansband och lagar fläskfilé med ananas. Han har ett album där han samlar dansbandsminnen. Där har han klippt ut precis det som rubriken säger. Och visst stämmer det, det Roland säger. Solen tittar ju alltid fram tillslut. 

Det samma har det väl varit i basketvärlden också. Det blandas friskt mellan regn och solsken. Likväl som jag har mina upp och nergångar i bloggandet och livet självt.

Sedan jag bloggade senast, har det nog hänt så mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska börja? 

Men om vi börjar med landet i väst och den "bästa" ligan i världen. Ja, jag pratar inte om den Norska ligan nu, utan NBA. Mitt Knicks går bra. Dom har faktiskt gått riktigt bra. Men inte helt smärtfritt. Finns väldigt många tunga regnmoln på den himmelen. Spelet stundtals klickar oerhört bra. Men helt utan kontinuitet (svårstavat ord det där), spelare går sönder, spelare som underpresterar till vad dom egentligen är kapabla till. Jag sa innan säsongen började att Knicks kommer att gå långt denna säsong. Är inte alls lika säker längre. 

Rajon Rondo borta resten av säsongen med korsbandsskada. Celtics spelar bättre än någonsin. Nu har det inte gått allt för många matcher och ett lag som tappar en spelare, steppar allt som oftast upp ett par matcher efter det inträffade. Självklart så är detta inte bra i det långa loppet. De äldre, framförallt Pierce och KG får nu ännu fler minuter och gamla slitna kroppar som dom har, så är det nog inte så att det kommer att hålla. 

Heat dundrar på som vanligt, men är dom lika starka som förra säsongen? Nja det återstår nog att se. Spurs spelar basket utan sina stjärnor. Bara TP som är riktigt jävla bra nu. Bäst i Western Conf. är nog ändå Denver. Ett ungt lag som egentligen inte har någon riktigt stor stjärna. Ja Igoudala då, men hela laget dundrar på där borta och spelar en fantastisk underhållande basket. 

Jeffrey Taylor får spela i Bobcats. Haft ett par matcher då det inte blivit många minuter, men så nästa match så ligger han på 20+ minuter och stoppar i 9-11 pinnar och en handfull returer. Kul att han får förtroende. 

Så kommer vi till frysboxen Jerebko. Han spelade inte på 19 matcher om jag inte missminner mig. Upp och ner med minuter efter att han väl fått spela igen. Tycker det är konstigt att han får så oregelbunden speltid. 

Samtidigt så måste han steppa upp, framförallt i offensiven. Börja ta för sig mer och inte bara leta passningar. 

Men jag håller ändå fast vid att efter regn kommer faktiskt solsken och jag tror att Jonas kommer att ha en lång och bra karriär i NBA. 

Här hemma då? Jo, Dragons dundrar ju på. Ligan är bättre än på väldigt länge. Iaf om jag utgår från de matcher jag sett. Visst finns det mycket mer som kan förbättras. Men huvudsaken är att det går framåt varje år. 

Det nalkas snart slutspel och mitt tips är att det antingen blir Södertälje eller Uppsala i final mot just Dragons. Där vi vinner med 4-2 i matcher. Jag är lika övertygad om SM-guld i år som jag var för 2 år sedan, när vi hade Norrköping emot oss och trots en mardrömssits i den 6:e matchen, tvekade jag aldrig på att vi skulle ta det. Samma känsla har jag denna säsong. Och för att helt ödmjukt sträcka på mig och säga: jag har sällan fel. 

För mig själv personligen går det sakta framåt. Med nackskadan och de nerver som spökar i just nacken, så mår jag kanon ena dagen, för att nästa dag knappt ta mig ur sängen. Men jag coachar på med tjejerna, samt Regionslaget och till våren också distriktslaget. Det är mycket som händer och jag älskar nog varje sekund av det. 

Men allt är ju som sagt inte frid och fröjd och ibland så tvivlar man på sig själv och sin egen förmåga. Såsom vi  alla gör. Som jag säkert tror Jonas har gjort under en lång tid. Då gäller det väl ändå att försöka vända på steken och se utmaningen i det. Vilket jag gör, nästan dagligen. För jag slåss ju trots allt inte bara med basketen och den utvecklingen. Nackskadan, med allt vad den innebär, håller mig ibland tillbaka så pass kraftigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag undrar hur många nätter jag legat sömnlös? Hur många gånger jag har så ont, att det bara vore lättare att avsluta livet för gott? När jag tappar känseln i både armar och ben och tankarna rusar i skallen. Är det såhär jag kommer att ha det resten av livet? Hur ska jag orka satsa på en karriär inom basketen, där det krävs att man är alert och med till 1000% ? 

När jag ibland bara kan fokusera 1% ?

En extra uppförsbacke, men jag har gett mig fan på att jag ska till toppen. Inget kommer att kunna stoppa mig, även om jag säkert dyker på fler motgångar och stopp på vägen. 

Jag tänker basket, äter basket, sover basket. Ja det är nog snart så att jag tror att jag är basket. 

Visst är det nattsvart ibland och det blixtrar, åskar och regnet bara öser ner. Men min blick, när jag står där ute, sjöblöt, kall och ensam, är fortfarande fäst på en enda sak. När solen sedan tittar fram, ja då är allt värt det. 

Smärtan, kölden och det dyngsura, torkar upp av solens varma strålar. 

Ta matchen vi spelade häromdagen. Mot Kramfors, i Kramfors. Förutsättningarna var inte alls optimala. Vi blev försenade på vägen dit och kom 5 min innan matchen skulle börja. Fick 15 min på oss att bli klara för match. 

Inte direkt optimalt. Vi leder hela andra halvlek, efter att ha legat under i halvtid, men med bara ett par poäng. Vi tappar lite den fjärde quartern och leder med fyra poäng och bara 15 sekunder kvar. Något man skall klara av. Jag är utan Timeouts och det är kanske här jag tvivlar lite på mig själv. Skulle jag verkligen ha tagit min sista timeout med två minuter kvar? Samtidigt så spelade vi så oerhört dåligt defence just då. 

I alla fall, våra motståndare har två straffkast med bara 15 sek kvar av matchen. Dom missar första, men sätter andra. Under press får vi in bollen men förlorar den. Foular dom igen, då dom försöker lägga i bollen. Två straffkast och 3,6 sek kvar och ledning med 3p. 

Dom sätter första. 2 pinnar upp. Missar andra. Lyckas på något sätt få i bollen på returen, som vi egentligen bara måste ta. Lika och 1,5 sekunder kvar. Vi kommer inte ens till ett skott = förlängning. 

Här har jag sådana starka minnen av vad jag tänkte. Just när mina spelare går mot bänken och jag ser deras ansikten och deras kroppsspråk. Det är som om vi förlorat matchen, men den är långt ifrån över. Vi har fortfarande chansen att vinna. 

Under dessa två minuter jag får med mina spelare, så har jag bara en sak i tanken, vi kommer att vinna det här. Dom måste förstå det. Vi kommer verkligen att vinna det här. 

Jag säger åt alla att fokusera, lyssna på vad jag har att säga, så börjar jag: "vi har den här matchen, sluta tänka som om att vi förlorat. Den här matchen är våran. Gå nu ut och se till att vi vinner, för jag vet att vi kommer att vinna. Fortsätt kämpa och ge nu allt, dessa fem minuter som är kvar att spela. Finns inget som kan stoppa oss."

Såklart går vi ut och vinner med 5 poäng och kanske detta är en utav de matcher jag är mest stolt över som coach. 

Att jag tvivlade på mig själv och mitt coachande vid den där timeouten jag skulle haft kvar. När jag i nästa skede inte tvivlar en sekund på det jag gör och vad tjejerna på planen gör. En fantastisk känsla, en känsla som får mig att älska basket och idrotten i sig själv, ännu mera. 

Trots att det var kolsvart och snöade när vi for hem den måndagskvällen, så lyste solen mig rakt i ansiktet och värmde mig, hela vägen hem. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Blod, svett och tårar. Som vi alla har delat. Vi har kämpat oss fram och äntligen så kom den. Den som vi alla väntat på. Vinsten!! Skönt, underbart och efterlängtat. Tjejerna gör en helt fantastisk första halvlek och sedan kan vi bara bevaka ledninge...

Mitt liv har inte direkt varit spikrakt. Likväl som alla andras liv, så har man stött på motgångar i varierande styrka och svårighetsgrad. Det är med min erfarenhet, hinder som visar vilken styrka vi har. Vad vi kan klara av själva och vad vi behöver...

    Det är inte nog med att dessa två herrar ställs mot varandra igen på fredag i Sporthallen. Dom jämförs också rätt hårt mot varandra, för jobbet som Svensk Baskets Förbundskapten.  Vilken kommer det då att bli?   Jag är ju en aning part...

Hektiskt. Det är förnamnet.  I helgen är det Region läger. Samt att vi har en oerhört viktig match på söndagen, hemma mot Lidingö. Dom som ligger precis ovanför oss i tabellen. Och har en vinst mer än vad vi har. Ska vi ha någon chans att slippa kv...

10 raka förluster, det är facit. 10 raka.  Hur jobbigt och påfrestande det är för oss, är det nog ett par av er därute som vet. För nog har vi alla varit där någongång? Kanske inte just specifikt 10 raka förluster, men när det inte går som man vill...