Mycket som händer nu. Mycket som pågår. Är ansvarig för EBC som spelas i helgen. Så jag har det jag står i, så att säga. Sen gör ju inte saken bättre, när man får en massa annat att tänka på. 

Som ni förstår så rullar basketen på. Sitter just nu och planerar min framtid. My next move, eller vad man ska säga. Jag måste ta kliv framåt. Måste fortsätta att läsa dessa böcker, för det är snart dags för utbildning igen. 

Säsongen börjar närma sig sitt slut. Det är med både glädje och sorg. Skönt att få vila upp sig lite, men samtidigt så ställer man sig frågan. Vad fan ska man göra nu?? Det mesta kretsar ju just kring basketen, om inte allt gör det, just nu. Så därför är man splittrad, vid den här tiden på året. Men först så är det som sagt EBC denna helg, sedan om ett par veckor dags för träff nr 2 för ledarutbildningen, sedan bär det av till säsongens höjdpunkt. Göteborg. 

Tre lag från föreningen som åker. Är ju tradition i våran förening att göra just det. Ska bli roligt att se om det går bättre detta år. Förra året var det ju första gången vi var nere. Så ett par hårda veckor utav fokuserad träning och det kommer att gå bra. 

Dags att hugga tag i böckerna och fortsätta läsa. 

God bless.

För att lära känna mig lite bättre. Här kommer tio snabba frågor.

1. Bästa minnet från basketen?

Måste vara vinsten som coach under Final Four. Tidigt skede i min coach karriär. Alternativt Dragons två SM-Guld och tiden med Dragons

2. Vilken är din förebild?

Det finns många. Coachmässigt så är det nog Phil Jackson och lite oväntat kanske, men George Karl som coachar Denver Nuggets

3. När du känner att magen kurrar, vad äter du helst?

Mat? Nä, men jag är ju en jäkel på att göra grekisk pyttipanna. 

4. Om du fick välja att se en film resten utav ditt liv, vilken skulle det vara?

Any Given Sunday. Går det inte att inte älska den filmen.

5. Du pratar om din framtid som coach, vad gör du fram tills dess?

Jag planerar på att utbilda mig som kock. Man måste ju såklart ha något annat i livet också. 

6. Bästa boken?

Hmm, läser ju inte böcker, men lyssnar på ljudböcker. Senast var Paganinikontraktet med Lars Kepler. Så det får väl bli den då.

7. Pest eller kolera. Aldrig mer basket, eller aldrig mer kärlek?

Oj, vilka svåra frågor. Kärlek är ju basket, eller?

8. Favoritlaget?

Får jag svara flera? Boston Celtics, Chicago Bulls, Denver Nuggets och New York Knicks

9. Favoritspelare?

Allen Iverson måste få cred här. Han var NBA's bäste PG och SG när det begav sig och självklart Michael Jordan

10. Om du inte fick hålla på med basket, vilken idrott skulle du välja då?

Finns det annan idrott??? Nä men kanske amerikansk fotboll?

Undra hur många spelare, inte bara inom basketen, som jag träffat, som sagt att dom vill bli något. Spela i Dragons A-lag, landslaget, NBA. Velat bli advokat, brandman, NHL-proffs osv. Det finns bara en jag vet som verkligen lyckats med det dom sagt och det är Henrik Zetterberg. Jag mötte honom tidigt, när han bara vara 16 år. Då var han en ung lovande hockeyspelare, som många pratade om. Han skulle ta Timrå långt. Men mer än så trodde inte någon om honom. Han själv visste vart han ville. Han ville bli bäst. Han ville lira i NHL. Den drömmen hade han, som vilken annan ung spelare. Skillnaden är dock mycket mer än så.

Han hade inte bara drömmen, han ville det verkligen. Jag har coachat bra många spelare nu och det jag ser och märker hos dom flesta, är att dom idag, knappt ens har en dröm med sporten dom utövar. Vågar dom inte drömma? Eller vågar dom inte säga vad dom drömmer om? 

Enligt min personliga uppfattning, så kan alla, bli precis vad dom vill, om dom verkligen vill det. Det stannar inte där såklart. Bara för att man har en dröm, så kommer den inte att gå i uppfyllelse utav sig själv. Man måste kämpa hårt för den. Du måste drömma så mycket om den, att du verkligen tror att den kommer att bli sann. Du måste lägga ner så mycket tid, att du ibland ifrågasätter dig själv med vad du verkligen håller på med. 

Jag har försökt flera gånger, jag har haft drömmar och mål, men någonstans på vägen har drömmarna suddats ut och bleknat. När jag började spela basket som 16 åring. Hade jag en dröm. En dröm om att bli så pass bra att jag kan spela med mina jämngamla kompisar. Det krävs rätt mycket att börja i en ny sport, vid den åldern. Jag kämpade för den och fick snart nya mål. För det tog dom där timmarna extra som jag var kvar i hallen, eller kom tidigare för att träna. Det lönade sig att jobba extra hårt. Jag ska inte säga att jag är en stjärna, för då hade jag inte varit coach. Då hade jag spelat istället. Däremot vidareutvecklades den drömmen till vad den är idag och de målsättningar jag har. 

För att backa tillbaka. Zäta gav aldrig upp, han hade gett sig fasiken på att han skulle bli bäst. Att han skulle spela i NHL. Om man kollar på honom nu, så har han såklart uppfyllt sin dröm. Han har nya drömmar. Nya mål. Som han också kommer att få skörda frukten av. För han ger sig inte, han kämpar för det. 

Det är också detta jag har saknat hos spelare som jag coachat själv och som jag ser spela. Om det så är kille eller tjej. Vart är drömmen? Vart är viljan att verkligen bli så bra som du kan bli? Vart är alla extra timmar, alla extra skott, vart är bollen under armen på väg till skolan? Varför studsas det inte med en boll konstant?

Har du en dröm? Gör du allt för att den skall bli sann? Svara sedan ärligt på den frågan. Kom inte med undanflykter, som att det inte finns tid, man måste ju få ta det lugnt ibland också. Är det ditt svar, så kan du redan nu börja tänka om. För vill man verkligen något, så måste man lägga vissa saker åt sidan. Man måste vara villig att kämpa för dem, villig att missa den där grejen med alla kompisarna. För att istället träna, för att bli bättre, för att kunna nå sitt mål. 

Om jag nu går tillbaka till mig själv. Siktet är inställt på en sak. Det är ett mål och en dröm som ligger tio år bort. För att jag vill skynda långsamt. Jag vill ha så mycket "kött på benen" som möjligt, innan min dröm blir verklighet. Jag vill kunna mer, innan jag tar steget. Men jag kämpar för det, vareviga dag och inte en enda dag går, utan att jag verkligen tänker på det, drömmer om det. Eller fantiserar om det. Men alla skall också veta, att jag jobbar hårt för det. Jag har inte haft flera olika tränare i denna sport. Jag har inte kunnat hämtat inspiration ifrån dessa tränare, utan jag har fått hittat min egna väg och den har inte varit lätt. Visst har jag fått hjälp, i form utav andra som jag coachat med osv. Tack för det. Det är inte fel att lära utav andra. Där ligger nog styrkan. Att vara villig att lyssna och lära utav varandra. 

Varför tror ni att jag sitter i min soffa, framför tv:n och kollar på en training camp.. (tillägg, dessa är ca 3 timmar långa) För att sedan slå igång en coachclinic på ca 2 timmar. För att jag tycker att det är skitkul att kolla på detta i 5 timmar, rakt av? Nä, det är inte dökul. Lärorikt, ja! Men inte dökul. När man sedan kollar på samma sak nästa dag och dagen efter det. Ja ni fattar. Jag gör det för att jag själv skall bli bättre. Jag gör det för att kunna studera varenda detalj. Jag kämpar igenom det för 23:e gången, trots att jag snart kan allt utantill. Rädd att missa något. Kalla det sinnesrubbat, kalla det för vad du vill. Men jag SKA, VILL och KOMMER att lyckas. För jag har min dröm och jag är villig att satsa allt och lite till. Om det så kostar mig blod, svett och tårar. Jag kommer att kämpa för det, till den dagen min kropp inte orkar längre. 

Min dröm kommer en dag att bli sann och alla andra får tro, säga och tycka precis vad dom vill. För det är inte deras dröm, det är min!

Så har du en dröm? Om du frågar dig själv att du verkligen vill att den skall bli sann. Är du då villig att göra det där lilla extra? Är du villig att göra lite mer än någon annan, för att du skall lyckas? Är svaret ja, på frågorna ovan? Då är det bara att köra på. 

Borde egentligen sova. Ska ju upp tidigt imorgon. Men som ni redan vet så är sömn en bristvara och jag tar de chanser jag får. Just nu är det omöjligt att sova och ju mer jag tittar på klockan, desto mer stressad blir jag.

Jag måste ju vara fit for fight imorgon. Ska ju coacha och allt. Kom hem för någon timme sedan, från ett trevligt 30-års firande. Massa tävlingar och annat och som tur var så var inga utav dem fysiska. Gissa tv serier anthems, lite norsk kareoke och annat smått och gott. Vilket lag vann kanske ni undrar? Jo mitt lag såklart. Det finns inget annat än vinst som räknas. Imorgon gäller samma sak. 

Sa det också ikväll, efter vinsten. Det viktigaste är ju inte att man har tävlar, det viktigaste är ju att man vinner.

Hatar att förlora, mer än jag älskar och vinna och detta är något som jag nog kommer att hålla fast vid, resten utav livet.

Nä nu får det vara slut på dumheterna. Dags att slå sönder kudden och sluta ögonen. Från det att jag slår upp ögonen imorgon till slutsignal, är det full fokus på matchen. Gröt eller fil till frukost är frågan?

No one remembers the one who came in 2nd place......

Oj veckan har för första gången sedan olyckan gått fort. Lite mera sömn, framförallt på dagarna, har gjort att tiden bara försvunnit. Tanken att blogga har funnits där, men jag har liksom inte riktigt tagit mig ro att sätta mig ner och skriva. Träningarna rullar på, och visst är det svårare då man inte känner att kroppen är hundra, att kunna visa och instruera som man vill. Men jag försöker att få spelarna att göra det själva, genom att visa varandra istället. Går sådär. 

Mycket basket denna helg. Igår träning, idag spelade damlaget, samt att alla lag i föreningen visade upp sig i halvtid. Imorgon drar vi till Härnösand för match. Den sista matchen i serien för säsongen. Vi ligger på tredje plats i serien och kommer oavsett resultat imorgon, att sluta trea. 

Ett resultat som jag är nöjd med. Såklart så vill man alltid vinna, men man måste också se sina begränsningar. Vi har två lag i serien som är riktigt bra. Jämtland som är rankat topp tre i hela landet för flickor födda 98. Inte ett dåligt lag alltså. Lit som varit riktigt bra detta år och året innan. Jag fortsätter att slita på och kommer nog inte ge mig förens jag tagit detta laget så långt, som det bara går. 

Matchen imorgon är, om man ska se det, inte så viktig. Men jag vill att vi spelar på topp. Att vi avslutar serien bra. Målet är att ha mindre turnovers, mer flyt i anfallet och att tjejerna kämpar på i försvaret. Något som vi också tränat på under denna vecka och lagt fokus på extra mycket. 

I övrigt så händer det inte mycket. March Madness dominerar tillsammans med NBA. Det blir två - fyra matcher om dagen. Lite clinics nu, då det är så mycket basket som man vill se. På tisdag kickar dessutom slutspelet i basketligan igång. Så det är mycket basket, om nu bara nacken kunde bli lite bättre så man kan jobba igen. Visst är det skönt att ha tid över till all basket, men det blir också rätt så tråkigt i längden. Tiden går, men jag själv kommer ingenstans. Har nu verkligen insett vad jag skall göra med mitt liv, förutom att lyckas med att bli en bra coach. 

Vad detta är, det får ni reda på så småningom.

If someone say that you can't do it, I have to prove them wrong.

Att kunna motivera sig när det är jobbigt och tungt. När det känns som om du inte tar ett steg i rätt riktning, trots att du kämpar som en dåre. Det kan kanske vara det svåraste som finns. 

Något som jag själv har haft problem med också. Många lägger i det här läget ner. Eller ändrar sina mål, bara för att kunna lyckas. En mycket klok person sa till mig och mina spelare, för inte allt så länge sedan, att ta alla negativa saker och lägg dom i en "tunna" och alla positiva saker i en annan "tunna". Använd dessa när du behöver det som mest. Om någon säger att du inte kan lyckas med det målet du satt. Lägg det i tunnan med negativa och plocka fram den när du behöver de där extra krafterna. Ta sedan fram de positiva sakerna när det går som tyngst och allt känns som mest hopplöst. Kanske kan du vända på det hela relativt enkelt då. 

Jag fick i veckan höra att jag var den bästa tränaren, en spelare någonsin haft. Skönt att höra och otroligt viktigt att kunna lägga i den positiva tunnan. Något som jag nu kommer att kunna leva på i en månad eller två. Att sedan kunna ta fram det när det går tungt, känns också skönt.

Nu behöver inte det vara så stora och avgörande saker som är positiva. Det kan vara något mycket mindre. Ett skott som kändes lite extra bra eller ett skönt minne från när man var liten. Ja sakerna kan vara oändliga och det skall vara något som gör dig pepp inför det som komma skall. 

Själv så hade jag bara en tunna innan jag träffade denna otroligt visa människan och det mesta var nog negativt i den tunnan. Nu har jag sorterat och slängt bort lite negativt och lagt till mycket positivt. En sak som fyller på min positivitet är ni ca 30 personer som läser mina inlägg. Visst hade jag betydligt fler läsare när jag hade basketbloggen. Men då skrev jag för att folket skulle få lära sig mer om basket och älska sporten bara 1% utav vad jag älskar den. Denna blogg är mer till för mig själv. Detta gör såklart inget att ni läser och följer med. 

Insåg idag också att jag kanske inte kommer att kunna spela nå mer basket, om inte nacken blir bättre. Det är något som jag får ta senare. Just nu lägger jag inte det i någon tunna alls. 

If I wan't to be something or someone, I just tell myself. That's what I'll be, and then I'm it!

Sedan igår och mitt tidigare inlägg har det gått över ett dygn. Vad har då hänt sedan senast. Ja inte är det mycket i alla fall. Har faktiskt bara sett två matcher, vilket är rätt lite för att vara mig. Det brukar kunna bli fyra per dygn. Idag så blir det till att se en match live och på plats. Dragons tar emot gay sharks, eller Dolphins som dom också heter. 

Skall bli skönt att sätta sig i de obekväma träbänkarna i sporthallen och få se på sveriges bästa basketlag. Jag tror att Dragons kommer att förgöra Norrköping ikväll. Jag hoppas på en stor vinst med 22 poäng och teknisk foul på coach Burke. Spelet kommer nog att bölja fram och tillbaka, men i den tredje perioden så sätter de kära drakarna den sista spiken i kistan och drar ifrån ordentligt. 

Efter Dragons så måste man såklart hem och kolla in lite mer basket. NBA står på schemat, samt en bra film. Någon som har något förslag?

It's not about the game itself, it's about the effort you provided to win that game. 

För att kunna bli bättre, så krävs det såklart att man tränar. Utav att göra fel, lär man sig göra rätt. Det krävs dock en aning mer, för att kunna bli så bra som man kanske har målet att bli. Tex att få spela i den högsta ligan, dra på sig landslagsstället, spela ute i världen. Det går alltså inte att träna 3 - 4 ggr i veckan i tonåren och tro att man skall kunna lyckas. 

För att kunna bli framgångsrik, krävs det ett sjuhelsikes jobb. Som basketspelare så kanske det krävs av dig att du släpar upp dig tidigare på morgonen, för att kunna springa, styrketräna eller simma. Det krävs att du tränar med boll åtskilliga timmar i veckan (utanför träning). Att stanna i hallen och skjuta 300 skott, träna bollteknik eller vad du nu känner att du skulle bli bättre på. Kan du dessutom ta med dig en  kompis som är med dig och gör samma sak, så blir det genast ännu roligare. För roligt är det inte alltid. Det kommer att finnas dagar då du känner: Vad fan sysslar jag med egentligen? Då gäller det att inte tappa fokus på målet. 

För min egen del så tränar jag hela tiden. Försöker hela tiden bli bättre på det jag gör. Jag läser, studerar matcher och clinics. Hur andra coacher gör och vad dom gör för att vara så pass bra som dom är. Jag funderar också mycket på olika övningar, hur dom kan göras bättre och ibland försöker jag komma på nya. Men det mesta handlar i mitt fall om att studera andra. Något som tar tid och något som är oerhört krävande, just för koncentrationen. 

I och med att jag har min nacke, som värker och är allmänt begagnad. Så har jag svårt med just koncentrationen. 10 minuter, sedan är mina tankar någon annanstans. Oftast undrar jag över hur länge jag måste gå med denna värk. Hur det kommer att påverka mitt liv framöver. Likt förbannat så är jag sådär tjurig och vresig att jag aldrig, aldrig någonsin tappar fokus på mitt slutgiltiga mål. Jag skall lyckas och jag kommer att lyckas, för så länge jag har det i mitt huvud och aldrig släpper det, ens vid de motgångar jag kan tänkas stöta på. Så kommer jag också att lyckas. Har du också det i ditt huvud, när du tränar, oavsett om det är själv eller med någon annan, så kommer du också att lyckas. 

Hur mycket som egentligen sitter i kroppen, med motorik och tex bollkänsla är väldigt lite. Det egentliga handlar om att huvudet hela tiden måste vara med. 

Som tränare ibland, så kan man uttrycka sig att du tänker för mycket. Och det är sant, i vissa fall. Att tänka som en dåre under match, kan oftast sätta krokben för en själv. Under träning däremot så skall du göra det. Tänka på vad du kan göra bättre. In med armbågen där, sätt vänster fot där, osv. Under match, då har du tränat både din kropp och din hjärna till att klara av alla momenten utan att du behöver tänka efter. Det enda du skall ha i huvudet då, är att jag skall göra min absolut bästa match någonsin, för att jag och mitt lag skall vinna. Klarar du av detta? Då har du kommit långt!

Hur gör man då för att hålla uppe orken att stanna kvar efter en träning och skjuta. Jo, du tvingar dig själv. Precis som du tvingar dig själv att springa det där lilla extra under träningen för att tränaren säger åt dig att göra det. Enda skillnaden nu, är att det är du som är både spelare och tränare. Du säger alltså åt dig själv att skjuta, springa, dribbla det där lilla extra, som krävs för att just du skall bli framgångsrik.

Kom också ihåg att det du skall göra, skall vara kvalitativt. Inte bara för att det skall göras. 

It's not how many hours you practice, It's what you put in those hours.