Ja vid det här laget så bör ni veta att jag är oerhört tävlingsinriktad. När jag säger oerhört, så menar jag verkligen att jag är så tävlingsinriktad att den enda som nog skulle slå mig på fingrarna är the one and only: Michael Jordan. 

Men vi ligger nog rätt så nära. Skillnaden är att han är nog mer tävlingsinriktad som spelare än jag varit, men jag är det som coach. 

Eller, ja jag har nog alltid varit så tävlingsinriktad, men inte riktigt vetat vad frustration och diverse motgångar verkligen varit. Numera har jag nog mer koll på varför jag blir så upprörd eller går i flera veckor och tänker på en förlust och kan kanalisera mina känslor lite bättre. 

För jag hatar verkligen att förlora. Det är på gränsen till att det är skadligt för mig personligen. Speciellt när jag coachar ungdomar, så är det svårt. Visst kan man coacha dom till att vara ett vinnande lag och träna dom enbart för att vinna, men då kommer vi inte att få några spelare som håller i längden. Spelare som kommer att bli ratade i framtiden för att dom enbart kan spela på en position eller bara fungerar med vissa spelare. 

Det är därför det blir extra jobbigt att förlora. För jag vet att jag gör rätt, tar det långsammare, gör att dom verkligen lär sig. Men vi förlorar matcher. Något som tär på mig. För varje förlust, så bryter jag ner mig själv i småbitar. Det tar dessutom veckor ibland för att bygga ihop mig själv från dom där småbitarna. Och varje gång så blir det lite mindre bitar, som försvinner när jag bygger ihop mig själv. 

Det jag vill säga är att jag inte vill förlora mer. Jag skiter i vinsten, jag vill bara inte förlora. I helgen så spelade vi mot Jämtland. Vi förlorade. Vi förlorade stort. Sitter här nu och inser att jag fortfarande håller på att bryta ner mig i småbitar. Uppbyggnaden är inte ens nära. Jag hatar det, men vet att det är den här långa hårda vägen jag måste gå. Jag måste förlora, vi måste förlora för att bli bättre. Jag måste förlora för att bli bättre. Jag måste lära mig att hantera förlusterna bättre. Men just nu kan jag inte. Det gnager mig inombords. 

Jag spelade basket själv samma kväll. Det var ett tag sedan jag lirade. Jag spelade i två timmar ungefär och spydde efteråt. För jag tog ut allt jag hade och lite till efter förlusten tidigare under dagen. Men jag förlorade inte. 

Tänk om jag hade haft någon i laget som var villig att ta ut sig så mycket under träningen, att dom spydde? 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Blod, svett och tårar. Som vi alla har delat. Vi har kämpat oss fram och äntligen så kom den. Den som vi alla väntat på. Vinsten!! Skönt, underbart och efterlängtat. Tjejerna gör en helt fantastisk första halvlek och sedan kan vi bara bevaka ledninge...

Mitt liv har inte direkt varit spikrakt. Likväl som alla andras liv, så har man stött på motgångar i varierande styrka och svårighetsgrad. Det är med min erfarenhet, hinder som visar vilken styrka vi har. Vad vi kan klara av själva och vad vi behöver...

    Det är inte nog med att dessa två herrar ställs mot varandra igen på fredag i Sporthallen. Dom jämförs också rätt hårt mot varandra, för jobbet som Svensk Baskets Förbundskapten.  Vilken kommer det då att bli?   Jag är ju en aning part...

Hektiskt. Det är förnamnet.  I helgen är det Region läger. Samt att vi har en oerhört viktig match på söndagen, hemma mot Lidingö. Dom som ligger precis ovanför oss i tabellen. Och har en vinst mer än vad vi har. Ska vi ha någon chans att slippa kv...

10 raka förluster, det är facit. 10 raka.  Hur jobbigt och påfrestande det är för oss, är det nog ett par av er därute som vet. För nog har vi alla varit där någongång? Kanske inte just specifikt 10 raka förluster, men när det inte går som man vill...