Blod, svett och tårar. Som vi alla har delat. Vi har kämpat oss fram och äntligen så kom den. Den som vi alla väntat på. Vinsten!! Skönt, underbart och efterlängtat. Tjejerna gör en helt fantastisk första halvlek och sedan kan vi bara bevaka ledningen och det känns väldigt stabilt. När slutsignalen går så har vi den. 

Själv var jag tröttare än tröttast och all energi i min kropp gick åt. Efter en lång helg i Umeå med region, så gav jag också allt under matchen. 

Nu laddar vi för nästa helg, då det blir en stockholmsresa och två matcher. Ser fram emot en bra träningsvecka.

Let's go!!

Mitt liv har inte direkt varit spikrakt. Likväl som alla andras liv, så har man stött på motgångar i varierande styrka och svårighetsgrad. Det är med min erfarenhet, hinder som visar vilken styrka vi har. Vad vi kan klara av själva och vad vi behöver hjälp att klara av. 

Det är absolut inget svaghetstecken att be om hjälp. Något som jag varit dålig att be om i mitt liv. Då jag alltid velat klara av saker och ting själv. På både gott och ont. Det har kostat mig massor, om man nu tittar tillbaka i min backspegel. Jag har gått igenom tunga förluster av människor som stått mig nära. När någon går bort så är det lätt att gräva ner sig. Jag har gått igenom den resan flertalet gånger nu och det blir tyngre och jobbigare för varje gång. 

Jag har gått igenom andra jobbiga saker också, som tagit mycket av mina krafter. 

I slutändan har jag ändå ställt mig upp igen och fortsatt. Trots att det, för ett drygt år sedan, var väldigt nära att jag inte ställde mig upp igen. Men jag hittade kraft att göra det. Pixie (min hund) var en som gav mig kraft. Basketen den andra. Sen har jag en syster som betyder mycket för mig, som ställde upp oerhört mycket för mig. 

Varje dag är fortfarande en kamp, mer eller mindre. 

Sympati är inte direkt vad jag är ute efter nu, utan jag tänkte försöka sy ihop detta på något vis, med basketen. 

Det är många gånger man stöter på motgångar inom idrotten också. Eftersom jag är en del av svensk basket framtid, då man är regioncoach, så ser man många spelare som stöter på motgångar. (visst är man som en lilltå-nagel, av den där framtiden inom svensk basket, men ändå.) Att man kan tackla dom, även om det är mål som kanske går upp i rök, är oerhört viktigt. Allt för många unga spelare slutar. En del kanske för att dom inte finner lyckan i sporten längre, men jag tror att många inte orkar att omgruppera. Att fixera sig vid ett nytt måll. Att fortsätta kämpa på. Absolut inte något fel i det. Det är säkert andra saker som tar tid och man prioriterar annorlunda. Men ett nederlag är också en utveckling. Man lär sig mycket utav det också. Inte bara om sig själv, utan utvecklingen utav en själv. Man kanske får en insikt om hur man tränat och vad som krävs för att komma dit man vill. 

Detta är något jag gör konstant. Mitt mål är fortfarande detsamma, men vägen dit har och kommer att ändras under resans gång. Men någonting jag inte kommer att göra, är att ge upp. Jag kommer att fortsätta oavsett medgång eller motgång. Något som vi alla bör göra. 

Det är inte nog med att dessa två herrar ställs mot varandra igen på fredag i Sporthallen. Dom jämförs också rätt hårt mot varandra, för jobbet som Svensk Baskets Förbundskapten. 

Vilken kommer det då att bli?

Jag är ju en aning partisk, då jag jobbat nära Peter och sett vad han gör, hur mycket av sin kropp och själ i vartenda moment. Från scouting, till upplägg av träning, detaljer i träningen och framförallt under match. 

Det jag sett från Vedran, är i stort sett samma sak. 

Båda är och kan vara hetsiga i matchsituationer och timeouts. Båda kräver oerhört mycket utav sina spelare och att det alltid ges maximalt i vartenda moment. Detta är också något som svensk basket behöver. För att vi ska kunna vara med och slåss internationellt, så behöver vi hängivna coacher. 

Peter har skaffat sig bra internationell kunskap i och med jobbet som förbundskapten för Island. Han har fått resa jorden runt och mött riktigt bra lag. 

Vedran har en bred europeisk grund, som han också tillämpar dagligen i Södertälje. 

Jag kan då säga att jag inte skulle vilja vara tungan på vågen och ta det avgörande beslutet om vem som får jobbet. 

För i mina ögon är dom båda värda det. Även om jag kanske tycker att Peter förtjänar det mer. Men som sagt, jag är inte direkt partisk. Peters idé och spelsätt tror jag passar ett svenskt landslag bättre. Fart i offense och lockdown defense. 

Vedran kör sin europeiska stil med att slå ned tempot och hitta lägen i offense. Oftast från en pointguard som är attackvillig och vill skjuta bollen. Någon som vi kanske inte riktigt har?? Det hade väl varit Taylor då, men han passar in på båda stilarna. Men han är också den enda. 

Jonas vill ha för mycket boll, men har inte samma öga för spelet som Taylor har. 

Visst har Ludde Håkansson imponerat, men jag tror inte att han fixar Vedrans spelstil. Han är liten och snabb och skall också utnyttjas maximalt. 

Men ja, det är ju inte jag som har något att säga till om, vem som får jobbet. Sen spelar väl säkert andra faktorer in. Kontrakt med klubblag?

Peter har denna säsong klar. Nästa är ytterst oklar. 

Jag tror inte att Peter stannar i Sundsvall nästa säsong, oavsett om han nu inte får landslaget. Då han inför denna säsong tvekade och ville se sig om, för att komma ut i europa. Så kommer det nog att bli också inför nästa säsong. 

Vedran har väl ett år kvar i Södertälje, vad jag kan förstå, men att driva ett landslag och coacha ligan, kommer väl inte att gå? Vilket innebär att Södertälje nog öppnar plånboken lite mer, eller? För jag antar att oavsett guld eller inte, denna säsong, så vill man ha Vedran kvar?

Så kanske, kanske det blir Peter?

Nu kanske vissa tycker att jag glömt bort Salminen. Men jag tror inte att han är med i samma typ av diskussion. Kanske om dessa två ovan tackar nej. Men han är nog bara en backup. 

I vilket fall, så är det spännande att se. All heder åt Dean, som gjorde ett bra jobb i EM. Men jag tycker att förberedelserna och disciplinen kunde varit bättre. Något som både Vedran och Peter kommer att säkerställa. 

Vad tycker du?

Hektiskt. Det är förnamnet. 

I helgen är det Region läger. Samt att vi har en oerhört viktig match på söndagen, hemma mot Lidingö. Dom som ligger precis ovanför oss i tabellen. Och har en vinst mer än vad vi har. Ska vi ha någon chans att slippa kval, ja då måste vi vinna nu. Pressen känns oändlig. Men mitt i all denna press, så känner jag ändå ett lugn. Vi har lyft vårat spel, vi är bättre nu. Laget verkar dessutom ha roligt off the court. Vilket är bra. 

Gissa vem som kommer vilja åka hem så fort vi är klara i Umeå?? För jag ska hinna hem till den här matchen. Så är det bara. 

10 raka förluster, det är facit. 10 raka. 

Hur jobbigt och påfrestande det är för oss, är det nog ett par av er därute som vet. För nog har vi alla varit där någongång? Kanske inte just specifikt 10 raka förluster, men när det inte går som man vill. 

Som spelare vet jag hur det känns, jag har suttit på bänken, aldrig fått spela och redan där har man förlorat. Även om laget vunnit. Jag har spelat och suttit på bänken och förlorat, när hela laget förlorat. 

Det är en påfrestning på psyket. Man ifrågasätter sig själv och man rannsakar det man gör. Ibland både på gott och ont. Visst kan det vara så att man gör saker fel i förberedelserna till match, dvs fel typ utav upplägg på träning, tränar man på rätt saker, gör man dessa saker rätt, ger man allt i alla moment?

Frågeställningar som kan göra en galen. Och kanske redan där, så bör man stoppa sig själv? Visst ska man utvärdera sin träning. Utvärdera det man gör. Men är man säker på att det man gör är rätt, så ska man köra på det. Det kommer att ge resultat tillslut. 

Som de flesta utav er vet, så hatar jag att förlora. Jag hatar det mer än att älska att vinna. Vilket då gör den här losingstreaken till ett stort problem. Som spelare, så vet jag ju om jag ger allt jag har. Som tränare är det lite annorlunda, visst kan jag planera träningar och se till att vi har ett högt tempo träningen igenom. Men vid den nivån så måste även spelare kunna ta ansvar. 

Nu tror jag inte själv att det är det som är problemet. Vi har varit kantade utav skador och diverse motgångar denna säsong, vilket göra att vi inte fått en kontinutet som alla de andra lagen har. Med 4-6 spelare på träningarna, så är det svårt att få saker och ting att stämma. När man inte kan spela 5-5 ens en träning på hela säsongen. Då är det tufft. 

I helgen var vi i Luleå, för den kanske tuffaste bortaresan på säsongen. Stars och BG Luleå, som motståndare, samt en låååång resa upp. 

Stars stod för första motståndet. En jämn match, där vi inte sätter skotten. Vi begår ett par enkla misstag defensivt och förlorar med endast två. 

BG Luleå på söndagen och det blir också en ganska jämn historia, även om BG alltid sitter i förarsätet under matchen. Förlust med 13p, som kanske inte riktigt visar hur matchen var. 

Vi spelar nästan på toppen av får kapacitet, problemet är att vi inte är konsekventa i det vi gör. Vi har dalar i vårat spel, både offensivt och defensivt, som gör att vi inte ens ger oss chansen att vinna. 

Något som jag nu är väldigt less på. Det är tröttsamt att behöva förlora. Det är tröttsamt att kolla i tabellen och se att vi ligger sist. Det sprider sig en svart dimma inom laget, som består av frustration, tvivel och bitterhet. Något som gör denna nedåtgående spiral, än djupare. Som gör dimman än mer svår att se igenom. Hur vänder man på det då?

Något jag frågar mig själv, säkert 100 gånger om dagen. Något som alltid finns i skallen. Det äter på en sinne och jag vet om det. Jag försöker att inte tänka på det, sysselsätta mig med annat, tror mig hittat svaret. Men det är inte enkelt. Denna vecka, såsom alla andra veckor, så känns det ändå som om vi tagit ett steg i rätt riktning under träningarna. Vi har fått varit fler på träningarna nu och vi har klarat oss från skador. *peppar, peppar. 

Men är det där steget tillräckligt stort? Jag vet att om man ger sig fan på att det ska gå, så kommer det att vända tillslut. Man måste bara ha tålamod och fortsätta köra på och ge allt. 

Något som jag alltid gjort och kommer att fortsätta att göra. För mitt mål är klart. Jag vill vinna, jag vill ta mig framåt i min karriär som coach. Jag kommer alltid att sträva efter att bli bättre. 

Och kanske är det just där svaret på alla mina frågor ligger. Keep it coming, jag kommer att resa mig igen och igen, för att komma dit jag ska.

Rather than the strength it takes to not lose, it's the strength to stand back up after a loss that is sometimes more valuable. Cause that's where you develop, that's where you evolve. That's where you become a winner!

Man skulle kunna tro att jag gett upp. Att min dröm inte finns längre. Det är nästan ett år sedan jag senast skrev ett inlägg. Ett helt år! Men min dröm är kvar, min dröm existerar. Kanske än mer nu än tidigare, då jag var mer aktiv med pennan, än vad jag varit. 

Det har sagts förut och det sägs nästan allt för ofta i bloggar. Att nu ska jag börja skriva igen. Jag tänker inte lova något alls, jag tänker inte sitta här och säga att jag ska skriva ett inlägg om dagen. Utan nu tänker jag skriva när jag känner för det. 

Jag har faktiskt inte haft varken lust eller tid att skriva. Men mycket har hänt, sedan sist. 

För er som inte hängt med, så är jag nu assisterande coach för vårat div 1 lag. Jag är med i regionverksamheten. Vägen in i landslaget för ungdomar. Både U-15 som "assisterande" och U-14 som huvudansvarig. Något som är riktigt roligt. 

Om vi går tillbaka till division 1 laget, så har det väl inte gått så bra för oss i år. Vi ligger absolut sist och det finns många förklaringar till detta. Sjukdomar och skador är en, men sedan så måste man också ha i tanken att vi inte alls har lika många rutinerade och bra spelare. Vi har tappat en hel startfemma, som var den absolut bästa femman i hela division 1 Sverige. 

Vi har det tufft och pressen är stor. Men det är bara att gilla läget, att man ligger sist och jobba hårdare. Något som vi nu gör. Förhoppningsvis så får vi vara hela och friska under den andra halvan av serien. 

För mig själv är det ändå ett steg i rätt riktning. Jag älskar såklart att coacha unga spelare, annars hade jag inte varit med i regionverksamheten. Men att få ta steget upp till seniornivå kändes som en stor utmaning och jag tycker att jag fixar det bra. Jag hoppas att jag fortsätter att utvecklas, för det är något jag strävar efter. Varje träningspass så försöker jag att hitta nya sätt att utvecklas som tränare. För det är lätt att bli fast i samma typ av mönster som tränare. Man hamnar i någon sorts vardagslunk. Vilket inte alls är bra. Så därför försöker jag att hitta nya sätt hela tiden att utmana spelarna, mig själv och laget. Kanske inte med 100% lyckade resultat varje gång, men man måste misslyckas för att lyckas. 

Nu ska jag försöka hinna med att se lite mer basket. Miami - Lakers står på listan. 

Ha det gött.

Det är sällan jag brukar skriva såhär nära efter slutsignal. Jag brukar ta mig tid att analysera och smälta saker och ting först. Idag är nog undantaget. Känner att jag måste få det ur systemet, för att kunna smälta det och bearbeta, för att bli bättre.
Igår åkte vi upp till Östersund med 98:orna, för att möta Jämtland F99. Ett lag som när vi senast möttes, förlorade med 31-77, dvs 46 hela poäng. Då var vi endast sju spelare, igår än färre. Vi var 6 st.
Det bådade inte heller gott, då vi startar med att ligga under med 17-7, efter första quartern, som sedan blev 21-7 i början på den andra quartern. Då började vi vända på steken. Stenhårt försvar och ett bra anfall, där vi nästintill aldrig gick på fastbreak (för att spara på krafterna), utan vi spelade runt bollen och hittade de öppna lägena, eller de lätta lay-upsen. 25-18 i halvtid och det kändes som om det var vi som ägde det här nu. Det var vi som hade momentumet.

Redan innan matchen, eller rättare sagt på väg upp till matchen, när jag visste att vi bara var 6st spelare, så satt jag och funderade och tänkte, hur in i helskotta ska jag få dessa tjejer att förstå att vi inte kan vika ner oss nu. Att det är vi som är underdogs och att ni kan och måste tro på att vi kan vinna. Jag hade inte ett svar på det då, inte heller när vi kom fram, men när vi väl bytt om och fått skjuta lite så blev jag tvungen att samla laget. Hade inte en aning om vad jag skulle säga egentligen, men jag hade någon sorts känsla i kroppen, där jag kände att dom måste bara tro på mig, så kommer dom att tro på sig själv. Detta förmedlades ut genom att vara rak och ärlig. Vi gjorde en skitmatch sist mot dom här. Dom är inte 40 poäng bättre än oss. Det är vi som är bättre än dom och nu är det upp till er 6 att verkligen visa detta. Vi måste vara smarta, då ni kommer att få spela många tunga minuter, ni måste hjälpa varandra och spela för varandra för att vi ska kunna sätta dom på plats. Jag tror att jag sa att vi med endast 6 spelare är 4 poäng bättre.

Gameplanen hade varit att jobba stenhårt i försvaret, göra allt som krävs för att dom inte skall få stoppa i någonting enkelt. Och i anfallet måste vi ha tålamod och inte dra iväg skott för snabbt, utan spela på klockan och ha chans att andas och ta igen sig. Detta följdes till perfektion, förutom i den första quartern.

Så nu var vi som sagt på gång och med endast 7 poängs underläge, så visste nog både dom och jag att vi gjort något rätt. Vad ska jag nu säga i halvtid? Det var flera spelare som var trötta och la sig på bänkarna i omklädningsrummet. Då är vi bara i halvtid och har jobbat stenhårt och förbaskat bra. Kanske lite dömda på förhand, men det kändes som om det var vi som ägde den här tillställningen. Vi måste våga tro på det. Vi måste våga tro att vi kommer att vinna. Jag kände det i kroppen och efter att ha pratat med spelarna och försökt få dem att tro, så syntes det i deras ögon. Dom var villiga att sätta sin egna prestation åt sidan och bara fokusera på laget, spelet och att jobba som en grupp stridslystna soldater, där ute på golvet. Vi kommer ut i Q3 och kryper allt närmare. 35-32 inför den allra sista quartern och med foulproblem på en spelare.

Här skulle man kunna tänka att jag var på ett casino och satsade hela mitt liv på rött. För det var den känslan jag ville förmedla till spelarna. Vi har inget att förlora genom att fortsätta spela som vi gör. Om vi bara kan få ett par stopp och utnyttja det i att spela bra anfall, så kör vi alla tillsammans. Det kommer att vara jobbigt och det kommer nog att kännas i varenda muskelfiber i kroppen, men vi har kommit alldeles för långt för att förlora. Vad gör tjejerna då? Jo vi vinner sista quartern med 4-17 och vinst i matchen med 39-49. Totalt underbart och en fantastisk skön känsla. Dom gjorde det här. Det var dom som krigade och spelade precis till gränsen av vad dom var/är kapabla till.

Med tanke på hur träningarna har sett ut den senaste tiden, med lite folk och inte alls något flyt, så är detta en enormt stor vinst. Aftobladet hade nog överdrivit det som vanligt och sagt att det är en bragd, men nog hade det nästan varit lite sanning i det. För mig kändes det i alla fall som så. Om man ser det till helheten, med träningar som inte klickat, med tanke på resultatet senast och att vi bara var så få. SKÖNT.

Men då att gå från att spela så bra ena dagen, till att bara komma upp i en medioker nivå dagen efter. Som idag. Vi möter Lit hemma, vi har förstärkningar i laget utav äldre spelare. Vi är totalt 11st. Vi har mer rutin och vi vet nu vad som krävs för att verkligen vinna. Vi har två tunga förluster mot Lit på bortaplan och en vinst med en buzzer på hemmaplan. Vi vet att vi kan slå dom, vi ska vinna idag, då dom bara är sju och vi 11. Men vi hittar aldrig riktigt den där gnistan, det där extra som fanns igår. Och jag skyller det enbart på mig själv. Såhär i efterhand, så skulle jag ha gjort helt annorlunda. Jag skulle ha varit mer på, jag skulle inte ha varit så lugn och sansad och kanske skulle det krävts en mer innerlig glöd utav mig, som jag hade dagen innan. Så att alla som inte var med matchen innan hade förstått vad som krävs för att vinna en match mot bra motståndare. Men det är en fin balansgång. Man slappnar nog av lite som coach när man får lite äldre spelare med i laget, som man tror kan hitta den där glöden själv. Nu vet jag att det kommer att krävas att jag är på topp, dom tre matcherna som är kvar.

Jag kommer att sura över den här förlusten idag, för den var helt och hållet min. 9p i baken, en match som vi skulle vunnit med 12p. Om jag hade fått fram den där krigarandan som visade sig under de sista minutrarna. Om jag bara hade.........

Jag ägnar ett inlägg åt att inte prata om mig själv ett tag. (Även om det nu blir mina åsikter, men inte om min egna coach-karriär.)

För er som läser min blogg och också är inne på basketsverige.se har nog inte missat de många kommentarerna om Södertäljes spelare Kenneth Simms. För er som inte är med på noterna om vad som hänt, bör besöka basketsverige för en snabb uppdatering om ämnet. 

I vilket fall, så är det rätt agerande. För det är en himla massa snackande om saker och ting. Om hur SBBF behandlar Södertälje felaktigt och att man inte ingrep förra året när Andrew Mitchell knuffade Dino Pita osv. I min mening är det bara bra att man äntligen reagerar och verkligen stänger av Simms. Vi kan inte hålla på att se bakåt och säga att man inte gjorde något då och inte bör göra något nu, för det är inte rättvist. Jag ser det bara som att det är bra att SBBF:s disciplinnämnd äntligen kliver in och sätter ner foten. 

Ingen LF spelare skall bli avstängd, för ingen LF spelare har svingat en knuten näve. Sedan så kanske det har sagts saker spelarna emellan, men det tillhör ju faktiskt spelet. Det skall trashtalkas lite och det är då upp till domarna att dela ut T:s, om det går för långt i just snackandet och för att förhindra dessa saker. Men att sedan stänga av spelare är inte reglerat. Däremot så är rent handgemäng en sak som skall resultera i avstängning. 

För det tillhör inte sporten. Då kan man bege sig ner till Stockholm och Globen den 6:e april och se lite MMA istället, för där kommer det garanterat att delas ut både en höger och en vänster och ett och annat stypgrepp. 

Nu till alla Kings-fans som känner sig felbehandlade: Simms är viktig för er, men en otroligt labil spelare som gärna delar ut armbågar och dylikt under korgen, med mål att skada andra spelare. Samma var när Conor Grace spelade för er. Vedrans gameplan på big guys  är just att dom skall vara där och gruffa och spela lite fulspel. Ser ni inte det, så är ni för hemmablinda. Det är inte helt fel, det säger jag inte, förutom att skada spelare. Så incidenten med Mitchell vs. Pita är ju något som har varit och visst skulle Mitchell ha stängts av, men ni hade inte vunnit något Sm-guld ändå. Nkpg var för starka förra året. Det är ren fakta. Så sluta vara bittra för att ni "missade" ett guld. Det kommer fler chanser. Simms är nu avstängd och detta med all rätt. För man svingar inte mot en annan spelare. Precis som Jim Nyström i Solna skulle blivit diskad i en match i Sundsvall, då han viftade med armbågen mot André s ansikte efter en hård foul av just André. Han skulle också ha blivit avstängd en match om nu domarna vågat blåsa disk. 

Så ni har rätt i en sak och det är att domarna måste våga blåsa mer. Ta kontroll när det verkligen behövs. Inte att styra matcherna, men när det är på väg att rinna över eller väl rinner över för någon spelare, så skall det straffas. När vi nu har ett tredomarsystem, så måste det vara lättare att hålla ordning på alla spelare och jag ser flertalet gånger när ena domaren går och administrerar en foul, så har inte de andra två domarna ens koll på vad som händer på planen. Det är då dom skall vara där istället för att vara så noga med vart dom skall stå när spelet väl kommer igång. Jag dömer själv ibland och jag hör och ser mer än vad domarna gör när jag sitter på läktaren på en match i ligan än vad jag tror att just domarna gör. Den här säsongen har varit löjlig när det kommer till domarna. Vi är mer nogrann med att linnena skall stoppas in än att rapportera en incident efter en match. Är det för att det är för jobbigt? Är det så att nästan 2000kr/match inte räcker för att göra sitt jobb korrekt? 

För den timpenningen så förväntar man sig nog lite kvalité och att herrarna i grått gör sitt jobb och sköter sina arbetsuppgifter. Något SBBF nog får se över i framtiden. Det kostar ändå hemmalaget 6000kr/match för de tre i grått. När dom i många fall inte ens är i tid ut på planen, eller är kvar tillräckligt länge i hallen för att uppfatta saker som sker efter att slutsignal har gått. 

Nåja, Simms är nu avstängd och tre matcher var ett bra beslut, men jag skulle vilja se mer sådant vid just sådana här incidenter i framtiden. Där också domarna lämnar en rapport direkt efter matchens slut. Oavsett om det är en incident som i LF-Södetälje matchen eller någon annan match där det uppstår konflikter.