Ja vid det här laget så bör ni veta att jag är oerhört tävlingsinriktad. När jag säger oerhört, så menar jag verkligen att jag är så tävlingsinriktad att den enda som nog skulle slå mig på fingrarna är the one and only: Michael Jordan. 

Men vi ligger nog rätt så nära. Skillnaden är att han är nog mer tävlingsinriktad som spelare än jag varit, men jag är det som coach. 

Eller, ja jag har nog alltid varit så tävlingsinriktad, men inte riktigt vetat vad frustration och diverse motgångar verkligen varit. Numera har jag nog mer koll på varför jag blir så upprörd eller går i flera veckor och tänker på en förlust och kan kanalisera mina känslor lite bättre. 

För jag hatar verkligen att förlora. Det är på gränsen till att det är skadligt för mig personligen. Speciellt när jag coachar ungdomar, så är det svårt. Visst kan man coacha dom till att vara ett vinnande lag och träna dom enbart för att vinna, men då kommer vi inte att få några spelare som håller i längden. Spelare som kommer att bli ratade i framtiden för att dom enbart kan spela på en position eller bara fungerar med vissa spelare. 

Det är därför det blir extra jobbigt att förlora. För jag vet att jag gör rätt, tar det långsammare, gör att dom verkligen lär sig. Men vi förlorar matcher. Något som tär på mig. För varje förlust, så bryter jag ner mig själv i småbitar. Det tar dessutom veckor ibland för att bygga ihop mig själv från dom där småbitarna. Och varje gång så blir det lite mindre bitar, som försvinner när jag bygger ihop mig själv. 

Det jag vill säga är att jag inte vill förlora mer. Jag skiter i vinsten, jag vill bara inte förlora. I helgen så spelade vi mot Jämtland. Vi förlorade. Vi förlorade stort. Sitter här nu och inser att jag fortfarande håller på att bryta ner mig i småbitar. Uppbyggnaden är inte ens nära. Jag hatar det, men vet att det är den här långa hårda vägen jag måste gå. Jag måste förlora, vi måste förlora för att bli bättre. Jag måste förlora för att bli bättre. Jag måste lära mig att hantera förlusterna bättre. Men just nu kan jag inte. Det gnager mig inombords. 

Jag spelade basket själv samma kväll. Det var ett tag sedan jag lirade. Jag spelade i två timmar ungefär och spydde efteråt. För jag tog ut allt jag hade och lite till efter förlusten tidigare under dagen. Men jag förlorade inte. 

Tänk om jag hade haft någon i laget som var villig att ta ut sig så mycket under träningen, att dom spydde? 

Dom som verkligen, verkligen känner mig. Dom vet att jag kan vara väldigt noga med saker och ting. Som att mina filmer måste stå i en viss ordning. Att i kylskåpet så måste det vara på ett visst sätt. Det är nästan som ett tvång. Nästan gränsen till något maniskt. 

Det finns fler saker som måste vara på ett visst sätt och detsamma gäller nog mitt coachande. 

Det kan handla om min ritual innan det är match. Jag börjar med att ta en lång promenad med hunden på morgonen, där jag går igenom olika scenarion i huvudet. Kommer hem och tar en lång varm dusch, där jag fortsätter att gå igenom vad som kanske måste göras defensivt i ett visst skede utav matchen, pga hur motståndarna straffar oss i deras anfall. Det är säkert 1000 olika situationer som jag går igenom. Visst, dom har egentligen ingen betydelse riktigt, då ingen match är den andra lik och våra motståndare är inte scoutade på samma sätt som ett ligalag tex. Men jag gör det ändå, för min egen säkerhet. 

Ja, det kanske låter konstigt, men gör jag inte detta innan, så känner jag mig inte alls lika säker under matchen. Oavsett motstånd. 

Efter den promenaden och duschen, så är det dags för frukost. Detta behöver inte vara något speciellt. Det duger lika bra med en smörgås och ett glas juice, som fil och flingor, eller något annat som man brukar äta till frukost. 

Om det finns tid över här och vi inte spelar så tidigt på dagen, så brukar jag se en basketmatch av något slag. Det kan vara en utav nattens NBA matcher, eller en äldre match, där jag studerar coacherna extra mycket. Inte så mycket vad dom gör under själva spelet, utan mer vilka förändringar dom gör vid timeouts osv. 

Jag lyssnar alltid på samma låt innan match. Ibland kan det vara medans tjejerna värmer upp (om vi spelar borta), men oftast görs detta i samband med att dom byter om. Den får mig extra pepp och ger mig den där lilla extra kicken, att nu jävlar. Låten är Eminem .- Til I Collapse

Samma låt, varje match. 

Nu tillbaka till mig. Jag måste som sagt ha saker och ting på ett visst sätt. Det är inte allt i mitt liv, men just vissa specifika ting som bara måste vara på ett visst sätt. 

Vi hade träning i torsdags. Sista träning innan match. (Vi spelar match imorgon). 

Varje träning vill jag såklart ska vara bra. Men framförallt sista passet innan match. Jag vill för egen skull att tjejerna gör som dom ska göra och för deras skull, vill jag att dom ska gå därifrån med en bra känsla och att matchen som komma skall inte kommer att vara ett problem. Då brukar vi oftast spela bra också.

Träningen i torsdags gick snarare helt tvärtom. Inget i spelet fungerade, försvaret var bedrövligt och jag själv kände hur humöret sjunk rätt igenom golvet. Med en kvart kvar av träningen, är jag så förbannad. Inte på tjejerna i sig, utan att träningen inte är såsom jag vill att den ska vara. Inte på det där sättet som den måste vara. Jag tar helt enkelt jackan och går istället. Så assisterande Sosso, får ta resten av träningen. 

Ja, det kanske låter konstigt att jag bara går, sista tränigen innan match. Men min frustration och ilska som växte i mig var så extrem. Allt detta för att det inte var på det sättet det skulle vara. Jag valde att gå, för om jag skulle vara kvar, så hade nog allt blivit sju resor värre. Tjejerna hade åkt på en rejäl utskällning kanske. Jag hade nog sagt saker jag inte ville säga. Just där och då, så tog jag det rätta beslutet att.gå. 

Såhär i efterhand så ser man ju saker och ting med lite mer objektiv. Jag överreagerade. Rätt så mycket. Men jag min passion och min perfektionism för basketen har tagit mig dit jag är idag och den kommer nog att driva mig framåt också. För jag känner så starkt för den. Jag vill så gärna att mina spelare skall lära sig och göra det som är rätt och bli bättre. Det ger mig en tillfredställelse och ett lugn, till skillnad mot för när det går åt andra hållet. 

Visst, mina filmer kan stå i oordning, någon kan flytta något i kylskåpet, så det inte står där det ska stå. Men den lilla irritation som uppstår då, är inget att jämföra med det som sker när jag står på en basketplan och representerar föreningen och inte minst sagt, mig själv. Den frustrationen är säkert 100 ggr värre. När en träning eller match inte går såsom den ska. 

Det är inte den första träningen jag har gått ifrån, men det händer kanske en gång per säsong. 

Jag mår inte bra av att göra det heller. Det är ångestfyllt och väldigt jobbigt i efterhand. 

Min tanke när jag lämnat hallen, var att sätta mig i soffan och se en film. Koppla av och ta det lugnt. Jag har ingen aning om vad filmen egentligen handlade om. I huvudet snurrade scenarion om vad jag hade kunnat gjort istället, vad hade hänt om jag stannat kvar. Skulle jag gå och sedan gått tillbaka? Hur kommer detta att påverka spelarna till matchen? Vad tänker dom? 

Ja så kan jag nog fortsätta i evigheter. 

Summa summarum.

Basket är en fantastisk sport, men när jag coachar, så skall den också spelas på mitt sätt. Annars blir allt bara väldigt jobbigt. 

It's time, it's on.

Jepp, matchdags ikväll, inte bara vilken match som helst, utan det är derbydags.Vi laddar hagelbrakarna, för trots att det är februari så ska vi ut på älgjakt. Ja, det är rätt. Jämtland och deras älgar kommer på besök. 

Sundsvall Dragons hypar denna match och kallar den The Rivalry. Vilket är kanon. Det är Tv sändning och perfekt läge inför slutspelet att fylla hallen och redan nu känna av slutspelsstämningen. Man kan dessutom vinna en Rivalry T-shirt genom att gå in på facebook.com/sundsvalldragons och klicka på bilden och kommentera, så kan man vinna en grym tröja. Jag har bidragit med mitt bästa derbyminne där och jag tycker att du ska göra det också!!

Jag tror att kvällens match kommer att bli en enkel historia. Kanske inte i den första perioden, då dom säkert kommer att hänga på oss, men i mitten på andra så rycker vi och tittar inte ens i backspegeln. Tror på mycket speltid för de yngre lirarna ikväll. Kan du inte vara på plats, så ser du även matchen på Kanal Global. 

Så nu laddar vi upp för en grym kväll, med härlig basket och en underbar vinst. 

Ja för er som är inbitna basketälskare, så vet ni ju att det var All-Star weekend i NBA. The best of the best, som tävlar mot och med varandra. Hur många av er såg hela spektaklet?

Jag själv har haft en jäkla All-Star vecka. Dömde match i torsdags, helt själv, med feber. En sjujäkla alla hjärtans dag. 

Direkt efter var det dags för träning. Gissa om jag mådde bra efteråt? 

Sen så var vi ut med laget på Nöjeshallen och mat på lördagen. Fortfarande med feber, men det stoppade inte mig från att dominera på Lasertag. Eller att äta buffé. 

Söndagen till ära så dömde jag hela fyra matcher för småknattarna. Visst, det är korta matcher och man behöver inte springa direkt mycket. Men det tar på en. Speciellt om man inte är helt frisk. Så nu ligger jag här i soffan, en måndag och känner mig rätt så kraftlös, Träning med laget om ett par timmar. Måste se till att vila lite så jag orkar med 1 1/2 timmes coachande. 

Så tillbaka till NBA då. Vad tyckte ni?

Själv så är jag inte tokimponerad och för mig har denna helg verkligen tappat lite av sin glans. Jag tror nog att spelarna har skoj, men det är helt enkelt inte lika roligt att titta på längre. 

Men jag hoppas det vänder snart och man vekrligen uppskattar det, såsom man gjorde för ett par år sedan. Kanske behöver dom komma med något nytt under denna helg, så det blir lite förnyat på nåt sätt. 

Din tanke och din fundering?

Såg Torsk På Tallin här om dagen. Ni vet karaktären Roland? Mannen med den fina velour träningsoverallen, som gillar dansband och lagar fläskfilé med ananas. Han har ett album där han samlar dansbandsminnen. Där har han klippt ut precis det som rubriken säger. Och visst stämmer det, det Roland säger. Solen tittar ju alltid fram tillslut. 

Det samma har det väl varit i basketvärlden också. Det blandas friskt mellan regn och solsken. Likväl som jag har mina upp och nergångar i bloggandet och livet självt.

Sedan jag bloggade senast, har det nog hänt så mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska börja? 

Men om vi börjar med landet i väst och den "bästa" ligan i världen. Ja, jag pratar inte om den Norska ligan nu, utan NBA. Mitt Knicks går bra. Dom har faktiskt gått riktigt bra. Men inte helt smärtfritt. Finns väldigt många tunga regnmoln på den himmelen. Spelet stundtals klickar oerhört bra. Men helt utan kontinuitet (svårstavat ord det där), spelare går sönder, spelare som underpresterar till vad dom egentligen är kapabla till. Jag sa innan säsongen började att Knicks kommer att gå långt denna säsong. Är inte alls lika säker längre. 

Rajon Rondo borta resten av säsongen med korsbandsskada. Celtics spelar bättre än någonsin. Nu har det inte gått allt för många matcher och ett lag som tappar en spelare, steppar allt som oftast upp ett par matcher efter det inträffade. Självklart så är detta inte bra i det långa loppet. De äldre, framförallt Pierce och KG får nu ännu fler minuter och gamla slitna kroppar som dom har, så är det nog inte så att det kommer att hålla. 

Heat dundrar på som vanligt, men är dom lika starka som förra säsongen? Nja det återstår nog att se. Spurs spelar basket utan sina stjärnor. Bara TP som är riktigt jävla bra nu. Bäst i Western Conf. är nog ändå Denver. Ett ungt lag som egentligen inte har någon riktigt stor stjärna. Ja Igoudala då, men hela laget dundrar på där borta och spelar en fantastisk underhållande basket. 

Jeffrey Taylor får spela i Bobcats. Haft ett par matcher då det inte blivit många minuter, men så nästa match så ligger han på 20+ minuter och stoppar i 9-11 pinnar och en handfull returer. Kul att han får förtroende. 

Så kommer vi till frysboxen Jerebko. Han spelade inte på 19 matcher om jag inte missminner mig. Upp och ner med minuter efter att han väl fått spela igen. Tycker det är konstigt att han får så oregelbunden speltid. 

Samtidigt så måste han steppa upp, framförallt i offensiven. Börja ta för sig mer och inte bara leta passningar. 

Men jag håller ändå fast vid att efter regn kommer faktiskt solsken och jag tror att Jonas kommer att ha en lång och bra karriär i NBA. 

Här hemma då? Jo, Dragons dundrar ju på. Ligan är bättre än på väldigt länge. Iaf om jag utgår från de matcher jag sett. Visst finns det mycket mer som kan förbättras. Men huvudsaken är att det går framåt varje år. 

Det nalkas snart slutspel och mitt tips är att det antingen blir Södertälje eller Uppsala i final mot just Dragons. Där vi vinner med 4-2 i matcher. Jag är lika övertygad om SM-guld i år som jag var för 2 år sedan, när vi hade Norrköping emot oss och trots en mardrömssits i den 6:e matchen, tvekade jag aldrig på att vi skulle ta det. Samma känsla har jag denna säsong. Och för att helt ödmjukt sträcka på mig och säga: jag har sällan fel. 

För mig själv personligen går det sakta framåt. Med nackskadan och de nerver som spökar i just nacken, så mår jag kanon ena dagen, för att nästa dag knappt ta mig ur sängen. Men jag coachar på med tjejerna, samt Regionslaget och till våren också distriktslaget. Det är mycket som händer och jag älskar nog varje sekund av det. 

Men allt är ju som sagt inte frid och fröjd och ibland så tvivlar man på sig själv och sin egen förmåga. Såsom vi  alla gör. Som jag säkert tror Jonas har gjort under en lång tid. Då gäller det väl ändå att försöka vända på steken och se utmaningen i det. Vilket jag gör, nästan dagligen. För jag slåss ju trots allt inte bara med basketen och den utvecklingen. Nackskadan, med allt vad den innebär, håller mig ibland tillbaka så pass kraftigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag undrar hur många nätter jag legat sömnlös? Hur många gånger jag har så ont, att det bara vore lättare att avsluta livet för gott? När jag tappar känseln i både armar och ben och tankarna rusar i skallen. Är det såhär jag kommer att ha det resten av livet? Hur ska jag orka satsa på en karriär inom basketen, där det krävs att man är alert och med till 1000% ? 

När jag ibland bara kan fokusera 1% ?

En extra uppförsbacke, men jag har gett mig fan på att jag ska till toppen. Inget kommer att kunna stoppa mig, även om jag säkert dyker på fler motgångar och stopp på vägen. 

Jag tänker basket, äter basket, sover basket. Ja det är nog snart så att jag tror att jag är basket. 

Visst är det nattsvart ibland och det blixtrar, åskar och regnet bara öser ner. Men min blick, när jag står där ute, sjöblöt, kall och ensam, är fortfarande fäst på en enda sak. När solen sedan tittar fram, ja då är allt värt det. 

Smärtan, kölden och det dyngsura, torkar upp av solens varma strålar. 

Ta matchen vi spelade häromdagen. Mot Kramfors, i Kramfors. Förutsättningarna var inte alls optimala. Vi blev försenade på vägen dit och kom 5 min innan matchen skulle börja. Fick 15 min på oss att bli klara för match. 

Inte direkt optimalt. Vi leder hela andra halvlek, efter att ha legat under i halvtid, men med bara ett par poäng. Vi tappar lite den fjärde quartern och leder med fyra poäng och bara 15 sekunder kvar. Något man skall klara av. Jag är utan Timeouts och det är kanske här jag tvivlar lite på mig själv. Skulle jag verkligen ha tagit min sista timeout med två minuter kvar? Samtidigt så spelade vi så oerhört dåligt defence just då. 

I alla fall, våra motståndare har två straffkast med bara 15 sek kvar av matchen. Dom missar första, men sätter andra. Under press får vi in bollen men förlorar den. Foular dom igen, då dom försöker lägga i bollen. Två straffkast och 3,6 sek kvar och ledning med 3p. 

Dom sätter första. 2 pinnar upp. Missar andra. Lyckas på något sätt få i bollen på returen, som vi egentligen bara måste ta. Lika och 1,5 sekunder kvar. Vi kommer inte ens till ett skott = förlängning. 

Här har jag sådana starka minnen av vad jag tänkte. Just när mina spelare går mot bänken och jag ser deras ansikten och deras kroppsspråk. Det är som om vi förlorat matchen, men den är långt ifrån över. Vi har fortfarande chansen att vinna. 

Under dessa två minuter jag får med mina spelare, så har jag bara en sak i tanken, vi kommer att vinna det här. Dom måste förstå det. Vi kommer verkligen att vinna det här. 

Jag säger åt alla att fokusera, lyssna på vad jag har att säga, så börjar jag: "vi har den här matchen, sluta tänka som om att vi förlorat. Den här matchen är våran. Gå nu ut och se till att vi vinner, för jag vet att vi kommer att vinna. Fortsätt kämpa och ge nu allt, dessa fem minuter som är kvar att spela. Finns inget som kan stoppa oss."

Såklart går vi ut och vinner med 5 poäng och kanske detta är en utav de matcher jag är mest stolt över som coach. 

Att jag tvivlade på mig själv och mitt coachande vid den där timeouten jag skulle haft kvar. När jag i nästa skede inte tvivlar en sekund på det jag gör och vad tjejerna på planen gör. En fantastisk känsla, en känsla som får mig att älska basket och idrotten i sig själv, ännu mera. 

Trots att det var kolsvart och snöade när vi for hem den måndagskvällen, så lyste solen mig rakt i ansiktet och värmde mig, hela vägen hem. 

Ja vilken helg. Kfum Sundsvall basket var ansvariga för den andra omgången av Rm för flickor 15 grupp F. Gruppen bestod utav Sundsvall, Gladan, Skuru, Arvika och Täby. Tio matcher på två dagar och en fredag kväll. Jag var ansvarig för hela evenemanget med hjälp utav föräldrar, oersättliga Marie och Henning. Allt flöt på bra och med att ha koll på allt, se till att domarna var på plats och att seket också var på plats så skulle jag också döma. Tycker att allt gick kanon. Trots att det var hektiskt kvällen innan så ordnade det sig tillslut.

Förutom helgens projekt, så har jag också startat ett litet sidoprojekt själv. Basket är en utav de största sporterna i världen och i Sverige är det den sport som har flest aktiva invandrarungdomar. Med allt tjat om Sverigedemokraterna, rasism osv så förenar basketen människor från alla möjliga länder. Men gör ingen skillnad på hudfärg eller vart du kommer ifrån. Alla får vara med. Hjälp mig därför att stödja nolltoleransen mot rasismen och det fina som basketen gör genom att använda hashtagen #basketballunites. Har kontaktat basketbollförbundet, ett gäng nba stjärnor för att få igång ett stort nätverk som står bakom att våga säga nej till rasism.

Over and out.

Var ett tag sedan nu. Jag hoppas ni har saknat mig.
Efter tre månader på sjukhus, är det skönt att äntligen vara tillbaka i vardagen. Framförallt att vara tillbaka i basketvärlden. Då basketen är mitt liv. Jag tänker inte gå in på anledningen till varför jag legat på sjukhus i tre månader här. Men jag kan bara säga som så att det inte varit lätt.

Men jag är tillbaka nu och imorgon kommer det ett nytt inlägg om lite positiva saker som hänt i min tränarkarriär.
Det får ni läsa om först imorgon alltså. Keep it clean.

Ibland samlar man på sig lite för mycket. Saker som ibland blir lite för mycket att bära. Jag har nog gjort det, sedan 12 års ålder. Det tog 18 år innan det kollapsade. Något som jag vetat skulle komma, men som jag skjutit framför mig hela tiden.

Det viktigaste som finns om man ska lyckas, är att man själv mår bra. Det blir annars något som också kommer att motarbeta en. Jag har därför inte heller kunnat lyckats med det jag gjort. Otroligt mycket har gått fel. Kanske inte inom just basketen. Men i övrigt i mitt liv.

Det jag i grund och botten vill säga, är att det inte går att lura sig själv. Tillslut kommer allt ikapp. Detta är fallet för mig. Jag kraschlandade i söndags, rejält. Ett kvitto på att saker verkligen inte stått rätt till. En anledning är nog att jag tagit på mig för mycket. Jag har inte riktigt haft tid att låta mig själv ta chansen att lyckas.

Så om du verkligen vill lyckas? Se till att du hela tiden får allt du tagit på dig gjort, innan du går vidare. Om målet finns där idag, så finns det med största sannolikhet kvar där imorgon också, om det verkligen är något du vill. Det kommer dessutom bli lättare att nå.

Mitt mål står kvar, så också imorgon och dagen efter det osv. Men just nu är det inte tid att satsa mot det. Nu är det dags att jag själv mår bättre.