10 raka förluster, det är facit. 10 raka. 

Hur jobbigt och påfrestande det är för oss, är det nog ett par av er därute som vet. För nog har vi alla varit där någongång? Kanske inte just specifikt 10 raka förluster, men när det inte går som man vill. 

Som spelare vet jag hur det känns, jag har suttit på bänken, aldrig fått spela och redan där har man förlorat. Även om laget vunnit. Jag har spelat och suttit på bänken och förlorat, när hela laget förlorat. 

Det är en påfrestning på psyket. Man ifrågasätter sig själv och man rannsakar det man gör. Ibland både på gott och ont. Visst kan det vara så att man gör saker fel i förberedelserna till match, dvs fel typ utav upplägg på träning, tränar man på rätt saker, gör man dessa saker rätt, ger man allt i alla moment?

Frågeställningar som kan göra en galen. Och kanske redan där, så bör man stoppa sig själv? Visst ska man utvärdera sin träning. Utvärdera det man gör. Men är man säker på att det man gör är rätt, så ska man köra på det. Det kommer att ge resultat tillslut. 

Som de flesta utav er vet, så hatar jag att förlora. Jag hatar det mer än att älska att vinna. Vilket då gör den här losingstreaken till ett stort problem. Som spelare, så vet jag ju om jag ger allt jag har. Som tränare är det lite annorlunda, visst kan jag planera träningar och se till att vi har ett högt tempo träningen igenom. Men vid den nivån så måste även spelare kunna ta ansvar. 

Nu tror jag inte själv att det är det som är problemet. Vi har varit kantade utav skador och diverse motgångar denna säsong, vilket göra att vi inte fått en kontinutet som alla de andra lagen har. Med 4-6 spelare på träningarna, så är det svårt att få saker och ting att stämma. När man inte kan spela 5-5 ens en träning på hela säsongen. Då är det tufft. 

I helgen var vi i Luleå, för den kanske tuffaste bortaresan på säsongen. Stars och BG Luleå, som motståndare, samt en låååång resa upp. 

Stars stod för första motståndet. En jämn match, där vi inte sätter skotten. Vi begår ett par enkla misstag defensivt och förlorar med endast två. 

BG Luleå på söndagen och det blir också en ganska jämn historia, även om BG alltid sitter i förarsätet under matchen. Förlust med 13p, som kanske inte riktigt visar hur matchen var. 

Vi spelar nästan på toppen av får kapacitet, problemet är att vi inte är konsekventa i det vi gör. Vi har dalar i vårat spel, både offensivt och defensivt, som gör att vi inte ens ger oss chansen att vinna. 

Något som jag nu är väldigt less på. Det är tröttsamt att behöva förlora. Det är tröttsamt att kolla i tabellen och se att vi ligger sist. Det sprider sig en svart dimma inom laget, som består av frustration, tvivel och bitterhet. Något som gör denna nedåtgående spiral, än djupare. Som gör dimman än mer svår att se igenom. Hur vänder man på det då?

Något jag frågar mig själv, säkert 100 gånger om dagen. Något som alltid finns i skallen. Det äter på en sinne och jag vet om det. Jag försöker att inte tänka på det, sysselsätta mig med annat, tror mig hittat svaret. Men det är inte enkelt. Denna vecka, såsom alla andra veckor, så känns det ändå som om vi tagit ett steg i rätt riktning under träningarna. Vi har fått varit fler på träningarna nu och vi har klarat oss från skador. *peppar, peppar. 

Men är det där steget tillräckligt stort? Jag vet att om man ger sig fan på att det ska gå, så kommer det att vända tillslut. Man måste bara ha tålamod och fortsätta köra på och ge allt. 

Något som jag alltid gjort och kommer att fortsätta att göra. För mitt mål är klart. Jag vill vinna, jag vill ta mig framåt i min karriär som coach. Jag kommer alltid att sträva efter att bli bättre. 

Och kanske är det just där svaret på alla mina frågor ligger. Keep it coming, jag kommer att resa mig igen och igen, för att komma dit jag ska.

Rather than the strength it takes to not lose, it's the strength to stand back up after a loss that is sometimes more valuable. Cause that's where you develop, that's where you evolve. That's where you become a winner!