Det är sällan jag brukar skriva såhär nära efter slutsignal. Jag brukar ta mig tid att analysera och smälta saker och ting först. Idag är nog undantaget. Känner att jag måste få det ur systemet, för att kunna smälta det och bearbeta, för att bli bättre.
Igår åkte vi upp till Östersund med 98:orna, för att möta Jämtland F99. Ett lag som när vi senast möttes, förlorade med 31-77, dvs 46 hela poäng. Då var vi endast sju spelare, igår än färre. Vi var 6 st.
Det bådade inte heller gott, då vi startar med att ligga under med 17-7, efter första quartern, som sedan blev 21-7 i början på den andra quartern. Då började vi vända på steken. Stenhårt försvar och ett bra anfall, där vi nästintill aldrig gick på fastbreak (för att spara på krafterna), utan vi spelade runt bollen och hittade de öppna lägena, eller de lätta lay-upsen. 25-18 i halvtid och det kändes som om det var vi som ägde det här nu. Det var vi som hade momentumet.

Redan innan matchen, eller rättare sagt på väg upp till matchen, när jag visste att vi bara var 6st spelare, så satt jag och funderade och tänkte, hur in i helskotta ska jag få dessa tjejer att förstå att vi inte kan vika ner oss nu. Att det är vi som är underdogs och att ni kan och måste tro på att vi kan vinna. Jag hade inte ett svar på det då, inte heller när vi kom fram, men när vi väl bytt om och fått skjuta lite så blev jag tvungen att samla laget. Hade inte en aning om vad jag skulle säga egentligen, men jag hade någon sorts känsla i kroppen, där jag kände att dom måste bara tro på mig, så kommer dom att tro på sig själv. Detta förmedlades ut genom att vara rak och ärlig. Vi gjorde en skitmatch sist mot dom här. Dom är inte 40 poäng bättre än oss. Det är vi som är bättre än dom och nu är det upp till er 6 att verkligen visa detta. Vi måste vara smarta, då ni kommer att få spela många tunga minuter, ni måste hjälpa varandra och spela för varandra för att vi ska kunna sätta dom på plats. Jag tror att jag sa att vi med endast 6 spelare är 4 poäng bättre.

Gameplanen hade varit att jobba stenhårt i försvaret, göra allt som krävs för att dom inte skall få stoppa i någonting enkelt. Och i anfallet måste vi ha tålamod och inte dra iväg skott för snabbt, utan spela på klockan och ha chans att andas och ta igen sig. Detta följdes till perfektion, förutom i den första quartern.

Så nu var vi som sagt på gång och med endast 7 poängs underläge, så visste nog både dom och jag att vi gjort något rätt. Vad ska jag nu säga i halvtid? Det var flera spelare som var trötta och la sig på bänkarna i omklädningsrummet. Då är vi bara i halvtid och har jobbat stenhårt och förbaskat bra. Kanske lite dömda på förhand, men det kändes som om det var vi som ägde den här tillställningen. Vi måste våga tro på det. Vi måste våga tro att vi kommer att vinna. Jag kände det i kroppen och efter att ha pratat med spelarna och försökt få dem att tro, så syntes det i deras ögon. Dom var villiga att sätta sin egna prestation åt sidan och bara fokusera på laget, spelet och att jobba som en grupp stridslystna soldater, där ute på golvet. Vi kommer ut i Q3 och kryper allt närmare. 35-32 inför den allra sista quartern och med foulproblem på en spelare.

Här skulle man kunna tänka att jag var på ett casino och satsade hela mitt liv på rött. För det var den känslan jag ville förmedla till spelarna. Vi har inget att förlora genom att fortsätta spela som vi gör. Om vi bara kan få ett par stopp och utnyttja det i att spela bra anfall, så kör vi alla tillsammans. Det kommer att vara jobbigt och det kommer nog att kännas i varenda muskelfiber i kroppen, men vi har kommit alldeles för långt för att förlora. Vad gör tjejerna då? Jo vi vinner sista quartern med 4-17 och vinst i matchen med 39-49. Totalt underbart och en fantastisk skön känsla. Dom gjorde det här. Det var dom som krigade och spelade precis till gränsen av vad dom var/är kapabla till.

Med tanke på hur träningarna har sett ut den senaste tiden, med lite folk och inte alls något flyt, så är detta en enormt stor vinst. Aftobladet hade nog överdrivit det som vanligt och sagt att det är en bragd, men nog hade det nästan varit lite sanning i det. För mig kändes det i alla fall som så. Om man ser det till helheten, med träningar som inte klickat, med tanke på resultatet senast och att vi bara var så få. SKÖNT.

Men då att gå från att spela så bra ena dagen, till att bara komma upp i en medioker nivå dagen efter. Som idag. Vi möter Lit hemma, vi har förstärkningar i laget utav äldre spelare. Vi är totalt 11st. Vi har mer rutin och vi vet nu vad som krävs för att verkligen vinna. Vi har två tunga förluster mot Lit på bortaplan och en vinst med en buzzer på hemmaplan. Vi vet att vi kan slå dom, vi ska vinna idag, då dom bara är sju och vi 11. Men vi hittar aldrig riktigt den där gnistan, det där extra som fanns igår. Och jag skyller det enbart på mig själv. Såhär i efterhand, så skulle jag ha gjort helt annorlunda. Jag skulle ha varit mer på, jag skulle inte ha varit så lugn och sansad och kanske skulle det krävts en mer innerlig glöd utav mig, som jag hade dagen innan. Så att alla som inte var med matchen innan hade förstått vad som krävs för att vinna en match mot bra motståndare. Men det är en fin balansgång. Man slappnar nog av lite som coach när man får lite äldre spelare med i laget, som man tror kan hitta den där glöden själv. Nu vet jag att det kommer att krävas att jag är på topp, dom tre matcherna som är kvar.

Jag kommer att sura över den här förlusten idag, för den var helt och hållet min. 9p i baken, en match som vi skulle vunnit med 12p. Om jag hade fått fram den där krigarandan som visade sig under de sista minutrarna. Om jag bara hade.........

Jag ägnar ett inlägg åt att inte prata om mig själv ett tag. (Även om det nu blir mina åsikter, men inte om min egna coach-karriär.)

För er som läser min blogg och också är inne på basketsverige.se har nog inte missat de många kommentarerna om Södertäljes spelare Kenneth Simms. För er som inte är med på noterna om vad som hänt, bör besöka basketsverige för en snabb uppdatering om ämnet. 

I vilket fall, så är det rätt agerande. För det är en himla massa snackande om saker och ting. Om hur SBBF behandlar Södertälje felaktigt och att man inte ingrep förra året när Andrew Mitchell knuffade Dino Pita osv. I min mening är det bara bra att man äntligen reagerar och verkligen stänger av Simms. Vi kan inte hålla på att se bakåt och säga att man inte gjorde något då och inte bör göra något nu, för det är inte rättvist. Jag ser det bara som att det är bra att SBBF:s disciplinnämnd äntligen kliver in och sätter ner foten. 

Ingen LF spelare skall bli avstängd, för ingen LF spelare har svingat en knuten näve. Sedan så kanske det har sagts saker spelarna emellan, men det tillhör ju faktiskt spelet. Det skall trashtalkas lite och det är då upp till domarna att dela ut T:s, om det går för långt i just snackandet och för att förhindra dessa saker. Men att sedan stänga av spelare är inte reglerat. Däremot så är rent handgemäng en sak som skall resultera i avstängning. 

För det tillhör inte sporten. Då kan man bege sig ner till Stockholm och Globen den 6:e april och se lite MMA istället, för där kommer det garanterat att delas ut både en höger och en vänster och ett och annat stypgrepp. 

Nu till alla Kings-fans som känner sig felbehandlade: Simms är viktig för er, men en otroligt labil spelare som gärna delar ut armbågar och dylikt under korgen, med mål att skada andra spelare. Samma var när Conor Grace spelade för er. Vedrans gameplan på big guys  är just att dom skall vara där och gruffa och spela lite fulspel. Ser ni inte det, så är ni för hemmablinda. Det är inte helt fel, det säger jag inte, förutom att skada spelare. Så incidenten med Mitchell vs. Pita är ju något som har varit och visst skulle Mitchell ha stängts av, men ni hade inte vunnit något Sm-guld ändå. Nkpg var för starka förra året. Det är ren fakta. Så sluta vara bittra för att ni "missade" ett guld. Det kommer fler chanser. Simms är nu avstängd och detta med all rätt. För man svingar inte mot en annan spelare. Precis som Jim Nyström i Solna skulle blivit diskad i en match i Sundsvall, då han viftade med armbågen mot André s ansikte efter en hård foul av just André. Han skulle också ha blivit avstängd en match om nu domarna vågat blåsa disk. 

Så ni har rätt i en sak och det är att domarna måste våga blåsa mer. Ta kontroll när det verkligen behövs. Inte att styra matcherna, men när det är på väg att rinna över eller väl rinner över för någon spelare, så skall det straffas. När vi nu har ett tredomarsystem, så måste det vara lättare att hålla ordning på alla spelare och jag ser flertalet gånger när ena domaren går och administrerar en foul, så har inte de andra två domarna ens koll på vad som händer på planen. Det är då dom skall vara där istället för att vara så noga med vart dom skall stå när spelet väl kommer igång. Jag dömer själv ibland och jag hör och ser mer än vad domarna gör när jag sitter på läktaren på en match i ligan än vad jag tror att just domarna gör. Den här säsongen har varit löjlig när det kommer till domarna. Vi är mer nogrann med att linnena skall stoppas in än att rapportera en incident efter en match. Är det för att det är för jobbigt? Är det så att nästan 2000kr/match inte räcker för att göra sitt jobb korrekt? 

För den timpenningen så förväntar man sig nog lite kvalité och att herrarna i grått gör sitt jobb och sköter sina arbetsuppgifter. Något SBBF nog får se över i framtiden. Det kostar ändå hemmalaget 6000kr/match för de tre i grått. När dom i många fall inte ens är i tid ut på planen, eller är kvar tillräckligt länge i hallen för att uppfatta saker som sker efter att slutsignal har gått. 

Nåja, Simms är nu avstängd och tre matcher var ett bra beslut, men jag skulle vilja se mer sådant vid just sådana här incidenter i framtiden. Där också domarna lämnar en rapport direkt efter matchens slut. Oavsett om det är en incident som i LF-Södetälje matchen eller någon annan match där det uppstår konflikter.